tisdag, december 20, 2005

Snöminne


1986. Tror jag i alla fall.

Mycket snö. Tror jag också att det var.

Jag har numer slutat att bygga kojor i varje snödriva inom gångavstånd men då, i runt 10 års ålder, var det nog det enda som uppfattades som en meningsfull sysselsättning. På med overallen, graningekängorna och tumvantarna. Knackar på hos grannen och undrar om inte han också hade tänkt sig att bygga en eller ett par snökojor?

Jo.

Så i våra overaller och föga, i vilken tidsepok som helst egentligen, moderiktiga mössor modell skitvarm tillsammans med varsin kojgrävarspade så rekar vi området kring parken för att försöka finna, lämplig arkitektoniskt korrekt av grannens traktor uppskottad, snödriva. Lyckan är total då jag i det nygrävda hålet upptäcker att snön håller och den är lättgrävd, saker som då var bland de mest tillfredställande min tillvaro hade att bjuda på. Ligger på mage och har troligtvis glömt bort att jag säkerligen fryser om minst en eller ett par extremiteter, det glömdes alltid bort, såklart. Så hörs ett ljud jag hört förut.

Dovt.

Jag hinner tänka att det där lät precis som om snön satte sig en aning. Sen blir allt väldigt påtagligt tungt och mörkt i och med att snödrivan bestämmer sig för att fylla igen det utrymme jag precis skapat och verkar inte ta någon notis alls över sin tillfällige gäst. Försöker röra mig men det går inte och jag kan fortfarande dra mig till minnes att allt kändes så oerhört tungt men det gick bra att andas. - Gräv för fan, ropar jag till min kojgrävarkompis efter att intrycken nått någon slags slutsats. - Jag gräver, hördes det ljuddämpat som ett konstaterande helt enkelt. Efter ett tag känns en stålkant mot ryggen och kan efter någon minut efter det dova ljudet ta mig upp ur snöhögen. Vi skrattar åt situationen och min kompanjon påtalar det fysiskt jobbiga arbete han precis företagit sig och sedan tog vi tag i nästa driva. Det slog mig senare att utan min overallklädde kompanjon i snösvängen så hade det kunnat sluta i ond bråd död, likt alla de andra gångerna byggandet företogs allena men inget som tur var rasade.

Tredje gången det dova ljudet av sättande snömassa hann jag faktiskt halvvägs ut ur snöhögen innan den rasade och kunde för egen maskin ta mig lös från snömassorna, min kojbyggarvän som åter var vid min sida behövde alltså intet göra.
Jag skulle inte bli förvånad om den reaktionen finns kvar än idag och om jag skulle bygga en koja till helgen så kanske den kommer till sin rätt en gång till.

Vem vet.

1 Comments:

At 20/12/05 09:01, Anonymous Bert said...

Otäckt!

Men de där upplevelserna har ju i stort sett försvunnit nu. Det har vi växthuseffekten att tacka för. Det är väl det enda positiva jag kan tänka mig med den.

 

Skicka en kommentar

<< Home