Jobbansökan

Trodde aldrig det var möjligt att en i grunden oerhört lat person som jag skulle kunna känna mig stressad av livet självt. Rent teoretiskt är jag inte det, hur man nu skulle kunna uttrycka sig så urbota dumt som ”rent teoretiskt” då det inte spelar någon som helst roll egentligen. Vad jag menar är att det börjar kännas som om man halkat efter i livvstegen vad gäller det normala med knodd, kåk, vovve osv, även fast jag själv kan ironisera över det hela som ett rätt påfluget begrepp så känner jag av det ändå trots min devis att ”det blir inte roligare än man gör sig”. Det blir lite knepigt när det inte stämmer överens mellan hur jag tycker det är och hur det faktiskt ter sig.

Känner mig nästan skyldig gentemot mitt eget liv att inte sitta och kika på någon skitserie på tv istället för att studsa ut i världen och andas friskluft och omfamna alla problem som utmaningar och att tycka om att arbeta i grupp och att gilla att ta ansvar och att kunna vara ödmjuk i möten med andra individer och att aldrig vara fördomsfull. Fy fan, det där lät precis som en del av en jobbansökan. Jag kräks klichéer. Lite moment 22 över det hela.