Memory Lane

Det ringde precis en snubbe hit och ville ha tag på en kollega som råkar vara borta idag. Han presenterade sig kvickt och angav sitt ärende. Nu har jag av någon knepig anledning fått för mig att mitt oerhört skarpa intellekt kan klara av att behandla sådan information och lagra det viktigaste i mitt minne. Så är inte fallet. Jag inser nu att jag borde ha fört någon form av anteckning eftersom jag cirka 3 minuter senare varken kommer ihåg ärendet eller namnet på personen som ringde. Så när jag imorgon, med en känsla fylld av information, träffar på min återvändande kollega så kan jag med stolthet i rösten tala om för honom att det var någon som ringde. Kommer det därefter följdfrågor så får jag skylla på någon annan eller förföra hans informationskrävande med något uppdiktat skäl.

Nu kommer inte det här som någon direkt överraskning eftersom samma problem uppenbarar sig vid handskakning med mer än två personer. Jag koncentrerar mig så pass mycket på att säga mitt eget namn, precis som om det föreligger en risk att jag skulle ha glömt det även fast det aldrig har hänt, så att jag efter att ha hälsat på människorna inte har den blekaste aning om vad de heter eller någon övrig information som utbytits under namnbytarceremonin.

Ytterligare en sak i samma typ av minneshantering är att jag inte, trots mina 25 år i samma by, inte kan mer än en handfull med gatunamn. Det är egentligen ett under att jag hittar hem efter jobbet om jag riktigt skulle sätta mig ner och reflektera över saken. Så då gör jag inte det.

I andras ögon är det kanske mer skrämmande att det finns butiker i denna samma by som jag aldrig varit in i, trots byns ringa storlek och sammalika ringa antalet butiker.