Karaktär

Den säkerhet med vilken mannen gick ner sig så svårt i en svart tung dy av total avsaknad av självrespekt och medlidande gentemot sina närmaste och sin omgivning saknar motstycke i mitt varande som individ i detta liv fyllt av mysterier och blinda resor genom nuet mot en avlägsen möjligen ljusare framtid.

Hur någon fullt medveten om konsekvenserna av sitt handlande kan fortgå med något dylikt är för mig helt oförståeligt och totalt verklighetsfrämmande. Dock infinner sig en svag känsla av avundsjuka över själva bedriften vilket får mig själv att tveka, att vackla till och känna fotfästet sakta berövas mitt sinne, om än bara en eller ett par millisekunder så fortfarande denna lilla tvekan och oro, den finns där men motas snabbt bort av det enkla raka svarta.

Han måste slitas mellan total ynklig ensam utstött misär och jordens största samt mäktigaste självförtroende. Dessa kval detta beslut och dess genomförande leder till är rent utsagt våldsamma. Ser framför mig ett stort mörkgrått bottenlöst avgrundsdjupt hål som skall fallandes utforskas under mental kortslutning och ovisst inombords skrikande på hjälp. Till slut brister det för mig och jag känner att mina murar sakteliga faller och bryts ned och jag står där naken i mitt sinne och bara finner mig fullständigt tvungen att konfrontera min käre vän med en ytterst välformulerad och genomtänkt fråga.
- En rosa skjorta!?!, du skojar?

(Heltapropåingenting, som vanligt)

Andra bloggar om däck