Den gamle och bilen

Som vi alla vet händer det något med hjärnans förmåga att uppfatta saker i tid eller otid när vi blir äldre. En av dessa saker verkar vara vid vilken händelse det är lika bra att inse att man är en direkt trafikfara när man framför ett fordon på annat än en med cementväggar och taggtrådsinhägnad avskild plats.

Vad är det som säger till Aron 89 år att det är ok att köra på tvåan de 3 kilometrarna till lanthandeln på vänster sida med helljuset påslaget och tanklocket kvar på nattduksbordet? Ja inte lär det vara stigbygeln som med stor kraft försöker slå på den nu så slappa trumhinnan att endast en knappnål kan höras falla om den faller rakt igenom denna hinna. Inte heller lär det vara de två oputsade 33 år gamla trocaderobottnarna till glasögon som förmedlar den mest innehållsrika bild du kan tänka dig för att göra färden till en säker sådan. Kan det kanske vara det faktum att de 3 kilometrarna till lanthandeln med åren blivit ca 4 mil eftersom det företas en sorts sightseeing modell vilse i pannkakan vid varje irrfärd över stock och sten?

Månne det vara det faktum att för att kunna göra bedömningen om något är nära eller långt bort så måste det ske med en fysisk kontakt, oavsett om individen befinner sig i en bil eller framför en yppig blondin i 23 års åldern, vilket ofta resulterar i en eller flera fender benders, vilket är till stort förtret för Mr It-design-jag-har-ett-kylskåp-i-aluminium-samt-en-bil-med-plastkofångare men knappast för våran Aron, 89 år, som kör en 75:as kalsongblå 240, med beige inredning samt med kofångare modell ”Det skiter väl jag i”.