torsdag, december 22, 2005

På återseende

Ibland inträffar saker som får en att tvivla på att allt kan förklaras med sunt förnuft och lite vilja. Jag kan påminna mig själv om att jag upplevt det ett par gånger förut och också då reflekterat över känslan. Jag pratar om att jag ibland har känt att jag upplevt precis detta förut, många gånger stämmer det också eftersom jag kan komma ihåg när en liknande händelse inträffade och det är den som jag känner igen och förklara deja vu känslan på det sättet. Men för någon dag sedan var det fan alldeles för verkligt.

Känslan slog mig när jag hörde en kollega prata att det här har jag hört förut. Sedan tänkte jag att nu säger han nog så här ”*** ** ****** * *** ****. *** *** ***** ***”. Problemet är nu att han sa så, inte liknande eller nära besläktat, utan exakt så. Hur fan går det till? Det är vid sådana tillfällan man blir lite osäker och börjar fundera vilken dimension man vaknade upp i på morgonen, eller om jag faktiskt vaknade över huvud taget. Det kan vara så att jag är färdig för tröjan utan armar, madrasserat rum och små rosa piller. Skall kolla efter spöken under sängen ikväll. I garderoben också.

Nåja, det är värt en reflektion men nog om det. Nu blir det nog inget bloggande förrän efter nyår. Tänkte åka upp till fjälls en sväng över jul och se om jag inte kan lura någon röding under tiden. Så god jul och gott nytt år på eder alla.

Mvh
Dan (gearhead)

4 Comments:

At 22/12/05 13:13, Anonymous Anonym said...

Alltså s.k. dejà-vu-upplevelser beror på att hjärnan inte riktigt hinner med i sinnesintrycken. Den har alltså registrerat händelsen, men inte rapporterat vidare till dig, förrän bråkdelen av en sekund senare. Då blir ditt medvetande uppdaterat. Varvid hjärnan på nytt registrerar intrycket.

Så går det till!

Trögtänkt, är ett annat ord för samma sak!

;-)

God Jul och Gott Nytt År till dig också. Skicka en röding nån gång.

 
At 22/12/05 13:20, Blogger Dan (gearhead) said...

Trögtänkt....Haha...Ja du...jag antar att jag får bjuda på den :)

 
At 3/1/06 18:00, Blogger Unknown said...

Julen 2004 var jobbig därför att min pappa fattades mig. (Han dog i juli 2004). På juldagskvällen sa jag till min man något i stil med ”tänk så fort allt kan ändras, vi vet ingenting om vad som ska hända i morgon”. På annandagen kom tsunamin. Jag visste att en vän var i Thailand, men inte var. Provade att skicka ett sms, men fick förstås inget svar. Tänkte att han kanske fått rädda sig upp i ett berg med sin familj.

Vi åkte en sväng, tog en promenad, handlade – hela tiden malde en slags dämpad oro för min vän i Thailand. På kvällen fick jag veta att han förlorat sin fru och barn.

Julen 2005 tänker jag ”nu blir det jobbigt igen, dels saknar jag mina föräldrar och dels påminns jag om tsunamin”. Men den här julen fanns inte oron. Det var som en helt annan slags jul. För mig känns det som att jag undermedvetet visste om att tsunamin var på gång julen 2004, men att jag förstås inte fattade vad det var som gjorde mig orolig. Först när det blev jul igen och jag märkte skillnaden mellan jularna, förstod jag hur orolig jag verkligen var förra julen.

Det tycker jag är litet läskigt. Särskilt som min mamma kunde känna på sig saker, vara orolig utan att veta varför medan det pågick, men sen när hon fick kännedom om det som hänt drog hon en djup suck och sa ”åh, då var det därför jag var så orolig den dagen”.

 
At 4/1/06 08:24, Blogger Dan (gearhead) said...

Jo, en del saker lämnar en stående helt konfunderad...

 

Skicka en kommentar

<< Home