Posten i Lule

Ett av mina mest traumatiska ögonblick här i livet inträffade på ett av de mest osannolika platserna här på vår jord. Posten i Lule. Historien i sig är inte så speciellt mångbottnad eller situationsrik utan det är själva händelsen i sig som fortfarande får mitt blod att isas vid blotta påminnelsen.

Satt, i min ungdom, för säkert 6-7 år sedan i kö på posten i Lule och väntade på att få betala en räkning. Då ser jag en man som de flesta känner igen psykotiskt manande på olika sorters strumpor och potatisar bakom en äcklig pannkaka. Ni vet vem jag talar om. Mannen, myten pimpelfiskaren Staffan Westerberg. Inte nog med att vilse i pannkakan kommer in i lokalen utan vad som senare händer är en ren skräckupplevelse och skulle med lätthet kunna platsa i en modern version av ”Psycho”.

Staffan, vilse i pannkakan, Westerberg drar sig inte en enda sekund för att utforska de områden som inte ens Ola Skinnarmo för allt smör i småland skulle tänka sig att ”bestiga”, nämligen sina stora näsborrar. Mannen i fråga bestämmer sig alltså helt sonika för att kolla tillgången på det gröna guldet, framför alla på posten i luleå , denna då mer eller mindre förskräckta och omtumlade församling. En minnesbild svår att bära än idag.