Försvenglad

Jag har vid flera tillfällen kommit på mig själv att jag vet vad ordet jag söker efter i mitt minne heter på engelska men har svårare att hitta den svenska motsvarigheten. Det förefaller högst besynnerligt då jag levt hela mitt liv i detta ett och samma avlånga land. Tänker jag dock ett steg längre, i alla fall någon centimeter längre än min näsa, så är det inte alls speciellt underligt då det mesta av utbudet vad gäller tv och film har sitt ursprung i landet på andra sidan storpölen. Nu är väl det inte speciellt hemskt eller så men det är en annan sak som grämer mig vad gäller detta försvenglande. Det är att det är lite synd att det inte är just det engelska språket som letat sig in i mitt undermedvetna utan det är den amerikaniserade varianten.

Av någon fruktansvärt sjuk anledning så när jag pratar engelska så blir det med en amerikansk söderdialekt vilket en av mina, på den tiden då det begav sig, engelsklärare så fint påpekade varvid jag stod och dog en bit inombords. Jag låter som en redneck alltså, det är nu det börjar svida lite i det lilla egot som sitter med en förödmjukad blick och skrattar högt på min högra axel. Hade det varit den engelska varianten så hade jag kunna svingat uttryck som:

”This is why most motorists, so stifled with boredom and the sheer pointlessness of it all, usually resort at some point in the journey to picking their nose.”

Istället för min egen variant som då blir något i stil med:

“It’s a f*cking bitch to drive”……

You be the judge.