Semesterstängt

Tar ett uppehåll. Över sommaren eller nåt.

Memory Lane

Det ringde precis en snubbe hit och ville ha tag på en kollega som råkar vara borta idag. Han presenterade sig kvickt och angav sitt ärende. Nu har jag av någon knepig anledning fått för mig att mitt oerhört skarpa intellekt kan klara av att behandla sådan information och lagra det viktigaste i mitt minne. Så är inte fallet. Jag inser nu att jag borde ha fört någon form av anteckning eftersom jag cirka 3 minuter senare varken kommer ihåg ärendet eller namnet på personen som ringde. Så när jag imorgon, med en känsla fylld av information, träffar på min återvändande kollega så kan jag med stolthet i rösten tala om för honom att det var någon som ringde. Kommer det därefter följdfrågor så får jag skylla på någon annan eller förföra hans informationskrävande med något uppdiktat skäl.

Nu kommer inte det här som någon direkt överraskning eftersom samma problem uppenbarar sig vid handskakning med mer än två personer. Jag koncentrerar mig så pass mycket på att säga mitt eget namn, precis som om det föreligger en risk att jag skulle ha glömt det även fast det aldrig har hänt, så att jag efter att ha hälsat på människorna inte har den blekaste aning om vad de heter eller någon övrig information som utbytits under namnbytarceremonin.

Ytterligare en sak i samma typ av minneshantering är att jag inte, trots mina 25 år i samma by, inte kan mer än en handfull med gatunamn. Det är egentligen ett under att jag hittar hem efter jobbet om jag riktigt skulle sätta mig ner och reflektera över saken. Så då gör jag inte det.

I andras ögon är det kanske mer skrämmande att det finns butiker i denna samma by som jag aldrig varit in i, trots byns ringa storlek och sammalika ringa antalet butiker.

Kulturfis

Har aldrig riktigt hängt med i resonemanget som en del självutnämnda ”kulturrecensenter” kör med. Jag tänker då på själva fenomenet att under stor andakt och allvar försöka förklara vad en konstnärs konstverk handlar om och varför verket ser ut som det gör. Tänkte på det senast igår då någon kulturnisse yttrade sig på tv angående en tavla med orden ”Jag har aldrig förstått honom riktigt”. Vad är det att förstå? Endera gillar du en tavla eller ett konstverk eller så gör du inte det.

Varför måste en del försöka sig på att klura ut med vilken känsla konstnären målade alla penseldrag, vilken veckodag som målningen påbörjades, om solen stod högt på himmelen den dagen, om konstnären tre år tidigare mist någon släkting som gjorde att det blev 3 svarta streck istället för två, om en fjäril flaxade med vingarna i djungeln..ja ni förstår.

Jag tror att i många fall så står konstnären bredvid och flinar inombords och undrar vad f*n pratar tröttmössan om. Det känns som om det vore rätt befriande om någon konstnär i direktsändning frågar en sådan överpretentiös kulturrecensent om vad han tycker om dennes nyaste verk och drar iväg en riktig kulturfis och ber om en recension på plats.

Nada part II

Fortfarande lika lite att skriva om som innan. Tanken som bortblåst. Sätter därför ihop ett par ord på slump.

Paketerad i en dubbelfilt
En pensionär utan handtag
Involverad i en rutig kilt
Saboterad med korvspad
Frånskild och lycklig
Tokhögt bmi
Långsur och invecklig
Kikandes på csi
Trabantvacker
Hjortonkart
Plockabärpolacker
Blåbärsvart
Vid god vigör
Lätt o lagom
Inte riktigt smör
Tala vagt om

Va? Vadå? Ja, jag vet inte heller.