På återseende

Ibland inträffar saker som får en att tvivla på att allt kan förklaras med sunt förnuft och lite vilja. Jag kan påminna mig själv om att jag upplevt det ett par gånger förut och också då reflekterat över känslan. Jag pratar om att jag ibland har känt att jag upplevt precis detta förut, många gånger stämmer det också eftersom jag kan komma ihåg när en liknande händelse inträffade och det är den som jag känner igen och förklara deja vu känslan på det sättet. Men för någon dag sedan var det fan alldeles för verkligt.

Känslan slog mig när jag hörde en kollega prata att det här har jag hört förut. Sedan tänkte jag att nu säger han nog så här ”*** ** ****** * *** ****. *** *** ***** ***”. Problemet är nu att han sa så, inte liknande eller nära besläktat, utan exakt så. Hur fan går det till? Det är vid sådana tillfällan man blir lite osäker och börjar fundera vilken dimension man vaknade upp i på morgonen, eller om jag faktiskt vaknade över huvud taget. Det kan vara så att jag är färdig för tröjan utan armar, madrasserat rum och små rosa piller. Skall kolla efter spöken under sängen ikväll. I garderoben också.

Nåja, det är värt en reflektion men nog om det. Nu blir det nog inget bloggande förrän efter nyår. Tänkte åka upp till fjälls en sväng över jul och se om jag inte kan lura någon röding under tiden. Så god jul och gott nytt år på eder alla.

Mvh
Dan (gearhead)

Lokalt

Du blir pinsamt medveten om att du lyssnar på lokalnyheter ibland. Jag hörde en dag en våldsamt intressant historia, flera gånger till och med (minst 7), som skulle få självaste Janne Josefsson att lysa upp vintermörkret med sin gröna nuna fylld av avund för detta scoop modell naturkatastrof.

Det hela rörde sig nämligen om en taxichaufför som hade blivit stannad av polisen och fått böter eftersom han körde med rött ljus framåt. Han hade nämligen en sådan där julgran med röda ljus i framrutan på sin automobil. Det gillas följaktligen inte av lagens långa nästan pensionerade arm som gav ett bötesbelopp, motsvarande 400kr, för förseelsen som sin uppskattning på juldekorationen. Taxichauffören förstod visserligen det olagliga men menade på att det inte var så farligt och hade svårt att dölja sitt missnöje över böterna. Kulmen nåddes när reportern fällde kommentaren att ”det var inga vidare jultomtar till poliser idag”. Vilken kommentar, en sån guldklimp.

I och för sig är det rätt roligt med dessa små vardagsnyheter men jag undrar ändå. Hur hamnar en sådan journalistisk höjdpunkt på nyhetsredaktionens bord? Var det chauffören himself som tipsade redaktionen om denna, i juletider, skakande berättelse från vardagens kranka blekhet i norra Sverige? I så fall vet jag inte vad som är mest pinsamt, bristen på kanske lite mer relevanta nyheter eller chaufförens vilja att dela med sig av sin bötfällda tillvaro.

Snöminne

1986. Tror jag i alla fall.

Mycket snö. Tror jag också att det var.

Jag har numer slutat att bygga kojor i varje snödriva inom gångavstånd men då, i runt 10 års ålder, var det nog det enda som uppfattades som en meningsfull sysselsättning. På med overallen, graningekängorna och tumvantarna. Knackar på hos grannen och undrar om inte han också hade tänkt sig att bygga en eller ett par snökojor?

Jo.

Så i våra overaller och föga, i vilken tidsepok som helst egentligen, moderiktiga mössor modell skitvarm tillsammans med varsin kojgrävarspade så rekar vi området kring parken för att försöka finna, lämplig arkitektoniskt korrekt av grannens traktor uppskottad, snödriva. Lyckan är total då jag i det nygrävda hålet upptäcker att snön håller och den är lättgrävd, saker som då var bland de mest tillfredställande min tillvaro hade att bjuda på. Ligger på mage och har troligtvis glömt bort att jag säkerligen fryser om minst en eller ett par extremiteter, det glömdes alltid bort, såklart. Så hörs ett ljud jag hört förut.

Dovt.

Jag hinner tänka att det där lät precis som om snön satte sig en aning. Sen blir allt väldigt påtagligt tungt och mörkt i och med att snödrivan bestämmer sig för att fylla igen det utrymme jag precis skapat och verkar inte ta någon notis alls över sin tillfällige gäst. Försöker röra mig men det går inte och jag kan fortfarande dra mig till minnes att allt kändes så oerhört tungt men det gick bra att andas. - Gräv för fan, ropar jag till min kojgrävarkompis efter att intrycken nått någon slags slutsats. - Jag gräver, hördes det ljuddämpat som ett konstaterande helt enkelt. Efter ett tag känns en stålkant mot ryggen och kan efter någon minut efter det dova ljudet ta mig upp ur snöhögen. Vi skrattar åt situationen och min kompanjon påtalar det fysiskt jobbiga arbete han precis företagit sig och sedan tog vi tag i nästa driva. Det slog mig senare att utan min overallklädde kompanjon i snösvängen så hade det kunnat sluta i ond bråd död, likt alla de andra gångerna byggandet företogs allena men inget som tur var rasade.

Tredje gången det dova ljudet av sättande snömassa hann jag faktiskt halvvägs ut ur snöhögen innan den rasade och kunde för egen maskin ta mig lös från snömassorna, min kojbyggarvän som åter var vid min sida behövde alltså intet göra.
Jag skulle inte bli förvånad om den reaktionen finns kvar än idag och om jag skulle bygga en koja till helgen så kanske den kommer till sin rätt en gång till.

Vem vet.

Bilskadad

Finns det fler därute?

Det ekar. Svaret kommer från den mörka reklamrösten från senaste biofilmen:

- I norrland kan ingen höra dig skrika du ”svårt bilskadade socialt missanpassade människa”.


Ett exempel.
Sitter i min soffkoma och slökikar på en serie på 4:an, medium med Patricia Arquette.
Så uppenbarar den sig, skönheten. Den beiga 245:an, USA blinkers, svarta lister, stolar utan nackstöd. Då är det kört eftersom att jag sedan sitter och väntar och kikar om den dyker upp igen. Fokus skiftar från själva serien som sådan och jag blir en, vad männen i vita rockar med rosa piller skämtsamt brukar kalla mig för, "Carspotter". En del polare tittar förvånat när man
mitt i en film frågar entusiastiskt:

- Såg du mustang 66:an bakom fiket? Den hade GT paket.

När handlingen inte direkt kretsar kring vare sig mustangen eller fiket. Då har man likt jag uppnått det stadium som går under benämningen ”svårt bilskadad socialt missanpassad människa”.

Ljudbild

Var det någon som kikade på tre kronors vedermödor igår när de förlorade mot Ryssland?
Visst är det rätt märkligt med kvalitén på ett av sätten att kommunicera som användes. För de som kikade på matchen så kommer det inte som någon överraskning när jag avslöjar att jag tänker givetvis på ljudet.

Nog för att det är en bit bort de råkar befinna sig men att med dagens medel inte lyckas få fram ett bättre ljud än så måste ändå betraktas som ett misslyckande som får rocagil att blekna i jämförelse. Det lät helt enkelt som om de dragit en tvättlina ända till Ryssland och knutit fast ändarna i två stycken pappmuggar som de hittat på toaletten till okq8 macken i Krokom. Åtminstone var det så jag uppfattade den något otydliga ljudbilden.

Void

Ja, idag har jag faktiskt inte direkt något vettigt att komma med, om nu någon har misstagit de tidigare inläggen för vettiga vill säga. Så jag har bytt ut ett filmtips mot ett nytt. Något som passar en övervintrande flugfiskare som jag själv. Så, för att få lite fart och fläkt på detta inlägg så tänkte jag citera en underrubrik till en bild skriven av en ytterst humoristisk snubbe vid namn Jan Stenmark. Det sitter nämligen upptejpat bredvid dumburken här på jobbet, för att ge lite inspiration de där dagarna då sysselsättningen ter sig svårfångad och i sin utformning föga överraskande, och lyder som följer

- Mälaren är, trots sin storlek, lätträknad.

Wunderbaum säger jag och lämnar er för denna gång med en nybilsdoft hängande som en blöt filt över luktsinnet.

Social situation

En skön kommentar som droppades av en trött medstudent under en tentaperiod under en tid som jag gjort mitt bästa att förtränga lyder som så:
- Fan vad jobbigt det är att vara vaken.
Då vet man att motivationen är på topp.

Ett bra tips som jag minns och kom på nu är ett fint försök att få upp värmen i en för tillfället rätt snorkall studentlya. Lägg underkläderna ett tag i ugnen. Garanterat paketvarmt. För oss med paket.

Ytterligare en händelse, och kanske inte fullt så lyckat drag, som fastnat är när hunger slår till på nattstråket och det enda som finns i skafferiet är makaroner. Orka koka. Han hade visst rätt ont i magen dagen efter.

Vad jag vet så har det gått bra för samtliga dessa tre studenter och de lever och frodas och klarar av de flesta sociala situationer utan att bryta ihop.

Norr

Satt som vanligt och slöglodde på dumburken igår. Rapport var det visst som förevisades mig. Där det surrades om att det blåst en del i vårat avlånga land och jag reagerade på att det yttrades följande, på ett ungefär:

- Det har blåst ner några träd i norrland.

Jamen så bra. Då vet jag.

Roast

Tänkte bidra med några mer eller mindre roliga länkar:

Sarah Silverman roasts Pam Anderson

Sarah Silverman roasts Hugh Hefner

Jeffrey Ross roasts Pam Anderson
(Hämningslös snubbe)

Och till sist en låt som ni aldrig kommer sluta nynna på:
Låten

:)
*Manah-manah*

Allvarligt

Den lille skidåkarsmurfen och Stenmarkskuggan Stig Strand yttrade sig beskrivande under helgens storslalom med Anja Persson & Co sladdandes mellan plastpinnar i den vitbeklädda slänten. Jag reagerade inte på sättet beskrivningen sades utan det var nog mer relevansen i en del av budskapet som fick mig att fundera om inte Stenmarksskuggan är lite väl anal i sitt intresse för denna plastpinnesport. Kommer förstås inte ihåg vilken åkare det gällde utan jag kommer bara ihåg en del av själva kommentaren som fälldes om dennes mindre bra genomförda sväng och den lyder:

- Där hade hon en miss vid port 18.

Då frågar sig gemene man, eller i alla fall jag, gemen eller ej, om det faktiskt existerar folk framför dumburken som bemödat sig att räkna portarna i banan och håller reda på vid vilken åkaren för tillfället passerar? Torde inte dessa personer vara lätträknade och i sådana fall borde det betyda att fälla en sådan kommentar har ingen annan betydelse än att Mr ”Path Beach” skall kunna förmedla till tv tittarna att han minsann räknat portarna och tar sitt jobb på analallvar.

Spöstraff

En gemensam fundering kom till under ett telefonsamtal med en polare som också reflekterat over detta mystiska problem som ingen verkar ta tag i. Det gäller förstås konsumentartikeln den sladdlösa bärbara hustelefonen. Av någon kryptisk anledning så gäller inte samma lagar och regler vad gäller kvalité samt prestanda som t.ex. för den så pass närbesläktade arten vi känner till namnet mobiltelefon. Plasten verkar vara modell återvunnen datorhögtalarplast från 1983. Knapparna skramlar i sina hålor om skakning företas.

I denna tid av 1 gigabytes minnen i tandborsten så får det plats hur många telefonnummer i dessa teknisk fulländade skapelser? 10. 000? 1000? 100? Nej, snarare 10st i den normaldyra varianten. Tragikomiken är smått fullständig. Hur många miljoner färger återges i displayen? Inte en enda jäkla blå strimma hopp går att frambringa. Utan vi, jag och polaren, kom överens om att vi bägge sett segmentdisplayer på modeller som fortfarande säljs till allmänheten. Kostnader som närmar sig, och ibland överstiger, 1000kr måste utläggas för att få en dräglig tutlur som man inte genast vomerar över. Det borde vara spöstraff på att tillhandahålla dylika föråldrade produkter. På dem med ett "loomis streamdance metolious presentation" bara.

Ze Germans

Det finns något väldigt poetiskt, vackert, stilfullt över den här filmsnutten,"the death of a 911":
Filmsnutt
Eller så är det bara ren och skär engelsk bilhumor.
En av orsakerna varför jag gillar top gear och Jeremy Clarkson är, för att ta ett exempel från denna filmsnutt, att han säger ord som "knobs","utterly" samt "pellets".

En annan rätt rolig filmsnutt med ensamblen från top gear:
Filmsnutt2

För ett par sköna krönikor av Clarkson så är detta en bra länk:
En hög krönikor

Jobbansökan

Trodde aldrig det var möjligt att en i grunden oerhört lat person som jag skulle kunna känna mig stressad av livet självt. Rent teoretiskt är jag inte det, hur man nu skulle kunna uttrycka sig så urbota dumt som ”rent teoretiskt” då det inte spelar någon som helst roll egentligen. Vad jag menar är att det börjar kännas som om man halkat efter i livvstegen vad gäller det normala med knodd, kåk, vovve osv, även fast jag själv kan ironisera över det hela som ett rätt påfluget begrepp så känner jag av det ändå trots min devis att ”det blir inte roligare än man gör sig”. Det blir lite knepigt när det inte stämmer överens mellan hur jag tycker det är och hur det faktiskt ter sig.

Känner mig nästan skyldig gentemot mitt eget liv att inte sitta och kika på någon skitserie på tv istället för att studsa ut i världen och andas friskluft och omfamna alla problem som utmaningar och att tycka om att arbeta i grupp och att gilla att ta ansvar och att kunna vara ödmjuk i möten med andra individer och att aldrig vara fördomsfull. Fy fan, det där lät precis som en del av en jobbansökan. Jag kräks klichéer. Lite moment 22 över det hela.

Arbetslös

Jag har länge funderat över vad det är som sker när det är dags för lokala nyheter på allas våran heliga dumburk, mittnytt-tvärsnytt-färsnytt-kalfjällsnytt-fjollträsknytt och allt vad de nu heter. Har ni tänkt på det också? Det verkar vara någon som står vid en sådan där strömställare som de har vid elektriska stolen, ett sådant där stort handtag som måste dras mellan två kontaktpunkter under grova transienta störningar. Det sprakar till i rutan precis som om skarven mellan det nationella och det lokala är mer av typen digital ”från ett till noll övergång” än en mjuk liten analog sådan. Det kanske stämmer med verkligheten.

Vad som förefaller högst knepigt är varför denna störning i form av ett ytterst påtagligt knastrande inte går att göra något åt i våra tider av tekniska landvinningar. Fast då kanske snubben, har fått för mig att han går under namnet Bengt, som drar i kopplingsspaken blir utan arbete. Alla dessa mysterier.

Walk

Jag har funderat lite, ovanligt va?, på det val vissa människor gör vad gäller musik under gymbesök med styrketräning som sysselsättning. Jag brukar nämligen frekventera ett sådant ställe och jag tycker att styrketräning är något explosivt och man får verkligen utlopp för allt möjligt under ett pass, jobbigt är det också.

Vem vill under denna fysiska press och koncentration lyssna på smurfhits 4 och absolut äldsta ballads 8? Det övergår mitt förstånd. Meningen är väl att man nästan skall bli lite förbannad eller inspirerad så att man tar i lite mer av bara farten. I och för sig så är volymen på stereon på gymmet jag börjat på nu knappt högre än volymen på en tanke så det gör inte så mycket. Ännu ett onödigt, fullkomligt intetsägande inlägg. Till tonerna av ”Walk”.

Fantomen

Ibland kan jag få fullständigt frispel över programutbudet på olika kanaler och förbanna intets olidliga storhet över att se ett ”kulturprogram” med minimalt upptagningsområde vad gäller publikt intresse uppta större delen av en lördagskväll på svt. Jag blir helt enkelt helt konfys där i soffkomans intetgöraland och tar ut min frustration på fjärrkontrollen genom att stänga batteriluckan ovanligt snabbt, eller något annat sätt som är på ett ungefär lika stenhårt som ett övermoget päron. Ibland drar jag ur en fjäder ur stoppningen också. Finns det annat än övermogna sådana? Päron alltså.

Nåväl, kulturprogrammen till trots, svt skall ha lite cred för att de i alla fall är lite originella när de visar videokonst från tyskland på prime time en lördagskväll. Det är annat med tv4. Hur många av er som läser den här blogen, ca 7.5st, har skrivit in till tv4 och önskat att se samtliga, 276st, förbannade Beck filmer i repris ytterligare en gång? Har de något sorts sponsoravtal som ger 468 miljoner för varje gång alla Beckrullar visas? Skaru ha en steeenkare! Aaaaaaahhhhhg! Som fantomen skulle sagt.

Farmor

Jag anser att mycket kunskap och gemenskap mellan yngre och äldre generationer går förlorad på grund av någon sorts knepigt allmänt beteende som gör att kommunikationen mellan generationerna försvinner. Det är min uppfattning att det pratas för lite med våra föräldrar och far/mor –föräldrar, både mellan grupperna i medier i allmänhet och i den privata sfären i synnerhet. Jag tycker den äldre generationen lätt glöms bort bland oss alla.

Jag vet att jag sätter stort värde på att få höra hur farmor och hennes 11 syskon bodde och verkade med ytterst små resurser för att få ett drägligt liv i fjällen, som senare präglat hennes totala omtanke om andra och inte sig själv. Ens egna vardagliga ilandsproblem blir så oerhört fattiga och innehållslösa att de inte ens är värda en tanke i jämförelse med vad den generationen upplevde och gick igenom. Det har trots allt varit med och lagt grunden till vad vi kallar Sverige idag med många tårar och mycket svett. Detta för att nu sitta i den nedlagda byn och överleva på i stort sett ingen pension alls pga att hon varit hemma med barn och skött familj och hem och inte ”arbetat”. Det är så att man skäms.

Enkelt

Jag saknar min limpa helt enkelt. Jag hade nämligen en blå cykel när jag var liten med sadel modell limpa. Den var stencool. Kommer tyvärr inte ihåg märket på hojen men blå var den bestämt. Görs det inga limpsadlar idag?

En rolig färgincident hände på Volvo i Luleå när en dam skulle lämna in sin våffla för byte av någon pryl, kommer inte ihåg vilken pryl dock eftersom jag börjar bli gammal och lytt. Det där skrev jag bara för att få skriva lytt, det är inte ofta man får den chansen nämligen. Nåväl, när volvosnubben frågar vilken modell det är på damens Volvo så pekar hon ut genom fönstret och säger med ackuratess ”den röda”. Så enkelt det kan vara ibland.